Vilken sorts männsika vill jag vara egentligen?

Jag satt och tittade på Oprah idag, lätt uttråkad och allmänt vardagsgrå. Programet handlade om döden och med i programen var Randy Pausch, en medelålders man som jobbade på ett universitet i USA som fått diagnosen bukcancer. Han visste att han bara hade några månader kvar att leva och han ville i en sista föreläsning berätta vad han lärt sig av och om livet. Denna föreläsning satt verkligen igång tankeverksamheten i mitt huvud.

Vilken mamma vill jag vara för min som och hur vill jag att folk ser på mig nu och efter min död?
Jag pratar inte om att jag ska försöka rädda världen utan börja se över det vardagliga uttrycket jag ger till alla i min närhet och alla jag kommer träffa. Vill jag att folk ska komma ihåg mig som en medelsvensson vars vardag går på rutin och allt görs med ett skevt leende på läpparna? Vill jag att min son ska växa upp och vara rädd för att satsa allt på allt han vill med rädslan för att något går sönder på vägen eller att nån tittar lite konstigt på honom? men framför allt- Vill jag vakna upp, pensionerad och känna att jag gjort allt halvhjärtat med ett skevt leende på läpparna? Nej!
Jag vill till den dagen jag dör veta att jag gjort allt jag kunnat och gett allt jag har för min son, min sambo, min familj, mina vänner, mina arbetskamrater, folk jag bara känner lite löst och folk jag inte känner alls. Det kanske låter stort och självklart kan inte en männsika räcka åt alla men man kan absolut försöka. Genom att se till att jag själv mår bra och göra saker jag Vill, visa lite mer medkänsla, tala sanning, se varje ag som underbar och inse att dagen är unik så kanske jag kan inspireran nån annan "grå medelsvensson" att tänka om.

Jag vill vara den bästa jag kan, vad håller dig tillbaka?

Se filmen, tänk om och lev i nuet!
Jag tar tag i mitt välbefinnande nu!